onsdag 25 mars 2009
Kan själv
Igår vurpade jag med cykeln på väg hem från jobbet i den kyliga Lulenatten. Det jobbigaste var inte att det gjorde ont och att man kände sig riktigt dum. Det jobbigaste var de där sekunderna innan man klivit upp igen och man frågar sig vem man ska ringa om man inte kommer kunna ta sig hem på egen hand. Att i huvudet räkna igenom de närmaste man har och komma fram till att de antingen bor flera timmar bort, i ett annat land eller har barn som man inte vill väcka mitt i natten och inse att man är rätt ensam där halv två på en onsdagmorgon. Men nu var det ju inte så farligt, jag torkade bara bort ilskan ur ögonen, lyfte upp cykeln och gick vidare. Med ett ömt knä och ett lite ömmande hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Skulle lätt sätta mig och åka buss i 4 timmar för att hjälpa dig upp när du har ramlat :)
/Anneli
jag skulle tippa att din faster inte skulle ha nåt emot att bli väckt mitt i natten - det var nog länge sen hon blev det :-)
eeh, din närmsta faster alltså: den som bor längre bort har nog lite väl långt att åka, hehhe
Faster (närmaste) och B instämmer med e.
Åh tack för alla fina kommentarer. Ibland är man allt bra dum som tror att man är ensam =)
Sorry för att jag var bortrest, annars hade jag ju kommit cyklande (och ramlat jag med?) å hämtat dig :D
Du kan visst ringa mitt i natten - det vet du väl att du är välkommen när som helst - kram från gamla storasyrran
Gabbi: Ja du hade fått cykla hem mig och min cykel på packan ;) Vilken syn det hade vart hehe.
V: Ja klart jag vet det syrris, har ju utnyttjat det med råge en gång ;) kommer alltid vara tacksam för att du och R tog emot mig med öppna armar =)
Skicka en kommentar