...

Livet är som en dans på rosor. Ja så brukar man säga va? När allt är tipptopp. Men en dans på rosor är ju inte bara en dans på mjukt underlag som får ens fötter att sväva. Det är ju också en dans på löv, och en dans på taggar. När man dansar på taggar... det är då livet är sådär jobbigt som det kan vara ibland. När varje steg man tar gör ont. Det skär och svider i såren och man vill bara sluta dansa. Ge upp. Men det kan man inte. Man kan inte bara ge upp. För då står man där, mitt i taggarna och det gör lika ont ändå. Man måste fortsätta och hoppas att man får ett bättre underlag snart. Håller man ut så kommer man till löven. När man dansar på löven då är livet som det brukar vara. Saker funkar och man är väl nöjd. Men det skulle kunna vara bättre känner man. Stegen skulle kunna vara lättare och glädjen större. Sen kommer dansen på rosenbladen. De sammetslena mjuka bladen finns under fötterna och man bara svävar fram. Man är så lycklig och har allt man kan önska sig. Stegen är lätta och man vill att det aldrig ska ta slut. En tagg här och där kan dyka upp ändå, men fort är man på sina underbara blad och dansar igen. För när man dansar på bladen, då klarar man allt.

Så ja hela livet, man kan nog säga att det är en dans på rosor. Men åh vad jag önskar att man fick dansa lite mer på rosenblad. Inte hela tiden, men bara lite, lite oftare.